Det var en gång för länge sedan en präst som skulle till att bygga Hållnäs Kyrka. Han hade svårt till att få råd med det, så han tala vid ett jätte-troll som bodde vid Verstuberget. Trollet lovade prästen att bygga kyrkan men om prästen inte kunde säga namnet på trollet innan kyrkan var färdig så skulle trollet få lov att ta prästen som mat till sina barn.

Trollet var en hejare på att släpa sten och mura och det såg ut som kyrkan skulle bli färdig strax. Prästen, han blev ängsligare och ängsligare för han kunde inte få reda på vad trollet hette.

Så en dag hade trollet bara en sten kvar att lägga allra överst, sen var kyrkan färdig. Nu visste prästen sig ingen råd. Han gick och vankade och försökte tänka ut hur han skulle klara sig ifrån att bli trollmat. Precis när han kom förbi Verstuberget fick han höra hur det skrek där inifrån. Han stannade upp, lyssnade och så hörde han att det sa inifrån berget.
" - Gråt inte, i möra kommer Timmilitut hem med prästens huvud på ett fat". Prästen förstod genast att det var trollgumman och hennes unge som satt där inne i berget och att jätte-trollet hette Timilitut.

Prästen blev så glad så det förslog och gick ner till kyrkan. Där höll trollet på att lägga på den sista stenen, men prästen ropade och sa:
" - Timmilitut, skjut stenen lite längre ut!" När trollet hörde att prästen fått reda på hans namn blev han så arg att han släppte den stora stenen och kastade sig iväg.

Första skuttet tog Timmilitut till Trollfotshällen* på Hjälmungeskogen. Andra skuttet tog han på Rödhällen och sen skuttade han rakt ut i sjön och drunkna. Och så gick det alltså till när Hållnäs första kyrka byggdes.

* Trollfotshällen sprängdes bort när man byggde den nya vägen. Tidigare kunde man se ett avtryck av ett stort fotspår i berget.

Denna sägen har förebild från vikingatida sagor; där en jätte ska bygga en mur kring Asgård och slår vad med Loke. En annan förutsättning för sägnen är den sk. Tittelituresagan och sägnen om domkyrkobygget i Lund med jätten Finn och St. Laurentsius från 1300-talet.

Skogsrået och bössorna
Skogsfrun, visst fanns hon. Jag vet en man som var fast för'na. Hon knacka på dörrn, när det var nått fel.
En gång när han och en kamrat skulle ut och jaga, dom skulle skjuta orrar på spel så hände något.
Medans det var mörkt låg dom i en lada och då kommer skogsfrun in och så går hon fram och tar i mannens bössa, han som jag vet alltså, och säger: "- Fin bössa, de här." och så tar hon i den där andra karln's bössa och då sa hon: "- Dåli' bössa, de här."
Och sen när dom skulle skjuta sköt så sköt mannen jag kände tupp på tupp men den andra fick inget.

Alma från Slada berättar:
Min morfar, som var född 1828 var på kolning i skogen och fick besök av skogsfrun. Han blev rädd och kröp ihop på laven (sovplatsen i kolarkojan alltså) Hon gick fram till elden, värmde sig först baklänges och sedan framlänges. Hon var likadan på båda sior. Det var liksom nått grågrönt över gestalten ungefär som skogsmossa. Han kunde inte se om hon hade kläder. Håret var mycket stort och stretigt som to (to är avfall från linberedningen) Innan hon gick så sa hon: "- Kola, du gubbe lilla". Och kolningen den förlöpte ju bra. Alma försäkrade att morfadern inte var vidskeplig.

Det här har en gammal kolare från Hållnäs berättat:
En gång när jag låg i kojan så öppnades dörren och in kom ett fruntimmer som var ovanligt fin med byst och med hår som föll ner över axlarna framtill. Så jag frågade: "- Vem är du?" men jag fick inget svar. Då vände jag baken mot'na och sa: "- Är du av Gudi så var! Är du av fan, så far!" Då vände hon sig hastigt om i dörren och försvan. Men som en glimt såg jag att hon hade svans. Och i detsamma så kastades kolen på elden omkring i kojan och en del hamna på mig själv och av kolen blev det en svart gata i skogen efter henne.

Dessa folksägner från Hållnäs är nedtecknade mellan åren 1950-1962 av Daniel Ekblad som arbetade som kyrkoherde i Hållnäsförsamling.